Hade avslutat bloggen. Men känner att jag behöver få skriva av mig.
Livet har fortsatt sedan sist. Jag trodde jag var stark och skaffade mig ett arbete snabbt. Gick inte som jag vill och nu sitter jag här. Hemma dagarna i ända och bara drunknar i mina tankar och känslor. Jag och älskling pratar inte med varandra. Inte om känslor eller om WIlda. Det ligger som ett svart moln över oss. Som om det försvinner om vi inte pratar om det högt. Men jag tänker på henne....HELA tiden. Drunknar, dör bit för bit. Spelar en roll för att överleva. Varför låtsas jag? Varför tar jag inte tag i mina känslor och tankar? Vad är jag rädd för?
När natten smyger sig på gör det så otroligt ont. VARENDA natt! Sover dåligt. Sedan låtsas jag som ingenting. Jag är ju stark. NÅSTE vara stark. Men hur länge? Och vem försöker jag lura?. Jag har mist ett barn. En del av mig själv. Hur skulle det någonsin kunna vara ingenting alls?!
Jag har ont. Min kropp har totalt kapitulerat. Gått in i väggen? NEJ! .Jag har förlorat en bit av mig. Något jag älskade så oerhört. Tack gode gud för att jag har fler barn.
