Hade avslutat bloggen. Men känner att jag behöver få skriva av mig.
Livet har fortsatt sedan sist. Jag trodde jag var stark och skaffade mig ett arbete snabbt. Gick inte som jag vill och nu sitter jag här. Hemma dagarna i ända och bara drunknar i mina tankar och känslor. Jag och älskling pratar inte med varandra. Inte om känslor eller om WIlda. Det ligger som ett svart moln över oss. Som om det försvinner om vi inte pratar om det högt. Men jag tänker på henne....HELA tiden. Drunknar, dör bit för bit. Spelar en roll för att överleva. Varför låtsas jag? Varför tar jag inte tag i mina känslor och tankar? Vad är jag rädd för?
När natten smyger sig på gör det så otroligt ont. VARENDA natt! Sover dåligt. Sedan låtsas jag som ingenting. Jag är ju stark. NÅSTE vara stark. Men hur länge? Och vem försöker jag lura?. Jag har mist ett barn. En del av mig själv. Hur skulle det någonsin kunna vara ingenting alls?!
Jag har ont. Min kropp har totalt kapitulerat. Gått in i väggen? NEJ! .Jag har förlorat en bit av mig. Något jag älskade så oerhört. Tack gode gud för att jag har fler barn.
Känner så väl igen orden du skriver om smärta... det gör så ont, min kropp kapitulerade också... känslomässigt, min man och jag kämpade och molnet omslöt oss, livet fortsätter ...en dag var jag så ledsen så man inte orkade med något, ibland var det min man...någon gång samtidigt...., men tack vare att vi hade ett äldre barn så orkade vi vidare. <3 <3
SvaraRaderaVad tänker du om att prata med en psykolog?
SvaraRaderaDet som du går igenom just nu är det tyngsta någon kan vara med om, tänker jag. Och det låter som att det är mer än bara sorgen över Wilda som tynger, det är även svårigheterna att kommunicera med din närmsta kring det som hänt. Dessutom har du (haft?) det riktigt tungt med din ex-man, som jag förstår det. Och du har 6 andra barn med allt vad det innebär. Tro fan att du känner dig mörbultad! Bara att du upplever att du måste spela en roll, att du inte känner dig fri att vara dig själv måste vara oerhört energikrävande. Som du själv säger, det vore säkert väldigt bra för dig att våga möta och släppa fram dina känslor.
Jag känner med dig och önskar dig att finna stöd och lite ro i situationen, och vet själv hur mycket hjälp det kan ge om man hittar någon riktigt bra att prata med!
All lycka! /S
Jag känner igen dina ord och jag vet hur du känner.
SvaraRaderaJag förlorade min kanin i Mars (nej, enkanin är inte en del av en själv men snälla läs ändå) och jag ville bara dö pågrund av smärtan! Sedan lät jag få honom intatuerad och då är han ändå med mig överallt. Jag valde hans porträtt men man kan ju välja namnet, en sak någon gillade eller något som påminner om personen man saknar.
Det hjälpte mig otroligt mycket och jag känner att han lever i mig. Det känns faktiskt som om hans blod, hans styrka, hans glädje finns i mig och det hjälpte mig att hitta tillbaka till livet. Kanske är det ett alternativ?
Hoppas du mår bättre nu blev så glad att du uppdaterat din blogg
SvaraRaderaJanet