Villle bara ha lugn

Det fick jag inte.... Fan!!!!!!!!!!!!!

Underbara fantastiska jag

Japp....Så ska jag tänka om mig själv. Jag brukar för det mesta känna mig värdelös och kass. Ska alltid vara stark och hitta alla möjliga fel med och på mig själv.

Men om mina barn, man, familj och vänner tycker jag är fantastisk så måste jag ju vara det.

Så idag är en bra dag. Idag ska jag upp och snacka lite skit med Wilda. Kanske sjunga en trudilutt med min icke vackra stämma. Men det brydde hon sig inte om. Hon älskade när man sjöng för henne. Och ska tala om för henne att hon nu får se till att ge mig ro i kroppen.
Tänker mindre och mindre på sista veckan i WIldas liv. För det gör så ont. FÖrsöker tänka på alla de fina stunder vi hade med henne. Och det var måååååånga. Älskade, underbara lilla busis. Finast i världen.

34 dagar utan Snorpis

Och det är inte lättare. Bara tyngre och tyngre. Men idag har jag bestämt mig för att "rycka upp mig". För min egen skull...och barnens såklart. Har bestämt mig för att jag MÅSTE....annars går jag ner mig i min sorg. Och det vill jag inte. Självklart måste jag sörja.Men vet att WIlda inte vill att jag ska gömma mig...Det var inte det hon kom till oss för att lära oss. Hon kom till oss med massor av glädje och kärlek. Hon var så lätt att älska .
Vilka spår du satt i våra hjärtan älskade lilla prinsessa. Och vilken tomhet du lämnat efter dig.
Alla de kuddar och filtar som jag legat och luktat på som luktade du....dem luktar snart inte Wilda mer. Tänk om man kunde sparat din doft i en flaska.

Hoppas du har det bra där du är- Vår egen Ängel

1 månad utan vår prinsessa

Saknaden blir bara större och större........

Lilla älskade prinsessa. Du anar inte hur älskad du är. DU förstår inte hur mångas hjärtan du satt så stora spår i.

Det skulle inte vara såhär. Det är inte rättvist. Du underbaraste lilla snorpis <3

Försöka vara social

Ikväll bär det av till Laholm och Jimmy och Annicka. Trevligt :D

Inte så lätt att vara social men igår var jag ute med en kompis och idag var jag på bilbingo med en annan vän. Jag försöker och tycker jag gör det jävligt bra. Sysselsätter mig så jag inte gräver ner mig.

Jag kan och jag vill och jag ska lyckas!

Vår skissade gravsten blir verklighet

Fått prisuppgifter från olika stenhuggare nu. Vill ju ha den stenen vi själva skissat. Vill ju att det ska vara en sten som ingen annan har, lika unik som vår lilla Wilda.
När vi fick priset från Laholms stenhuggeri blev vi såååå glada. 25000 kommer den kosta och då blir den precis så som vi vill ha den.
25000 är ju såklart mycket pengar ändå men vi får spara in på andra saker ett tag. Inte särskilt svårt ;)
Men nu blir det några turer till Laholm framöver.

I övrigt då?! Jag mår skit men tabletterna jag fått håller iallafall ångesten bortas lite så jag fungerar helt klart mycket bättre. Men jag vill inte bli en pillerknaprare. Hoppas vi får tid till psykologen snarast.

Ikväll börjar jag och bästa Sandra att träna. Här ska röras på fläsket och få ur sig en massa ilska, frustration och mycket mer.
Sandra: Du ska veta att du betyder jättemycket för mig....tack för att du finns <3

Nästa käftsmäll

Nu blir vi absolut tvugna att flytta.....Går inte in på närmare info. Men ruskigt förbannad, ledsen och frustrerad.

Nu vill jag att något kul ska hända i mitt liv. Behöver något uppmuntrande och jävligt trevligt.

Känner någon sig manad?!

Ensam vårdnad

En del frågor får jag gällande den ensam vårdnad jag fått om mina barn som jag har tillsammans med en annan man eftersom mannen ifråga sprider ut på fb att han GETT mig vårdnaden.
Så nu ska jag lämna lite svar på frågorna. Dock tänker jag absolut inte lämna ut någon information som jag inte anser är bra för barnen. Dem ska inte hängas ut. Dem är redan offer i hela den här skiten.

Jag bad om ensam vårdnad med många vittnen och bevis samt efter barnens egen vilja och önskan. Barnen är 9, 12 och snart 18.
En tid innan de två långa dagars rättegång skulle vara så gick deras pappa med på att jag skulle få ensam vårdnad. Han tycker då att han GETT mig den.

Men så här står det i domslutet:

DOMSKÄL

Vid avgörande av frågor om vårdnad och umgänge ska barnets bästa sättas främst.
Efter att ha tagit del av samtliga handlingar i de båda målen finner rätten att det
parterna kommit överens om också är bäst för de gemensamma barnen

Vill någon anställa ett nervvrak?

10 dagar till blev jag sjukskriven....alltså en månads sjukskriven sammanlagt.
Ett hån! Jo jag kände mig precis så förnedrad som jag var rädd för. "Man måste gå vidare".

Det vet jag väl för fan....men låt mig hämta krafter först.

Nejdå!

Så nu alla arbetsgivare därute: Här har ni en 34 årig tjej som precis mist sitt barn. Har sex barn till. Kanske ska berätta att jag dessutom är ett nervvrak som får ångestattacker. Äter och sover inget men ska försöka kunna fokusera på att sköta mitt jobb iallafall. Kanske bryter ihop emellanåt men det är bara att ignorera.
Just det...Piller äter jag också som min läkare skrev ut idag.....För det är väl så livet ska gå vidare tydligen.


Det där med att gå och gräva ner sig är ganska lockande ändå!

Skit skit skit

Vad är detta för förbaskat sorgearbete? Idag orkade jag ingenting. Inte ens ringa till vårdcentralen för att se till att få hjälp. Rädd för att dem ska se ner på mig och tycka att "nu får du minsann rycka upp dig" "Du visste ju att din dotter skulle dö" " Men du har ju fler barn iallafall"

Vill inte! Vill inte!

Jag är ett vrak. Väldigt dålig på att dölja det oxå tror jag. Det var inte såhär det skulle vara. Inte såhär det skulle kännas. Jag vill ha kontroll över mitt liv och mående. Vem kontrollerar mig nu? Något är det och absolut inte JAG!

Alla andra bara fortsätter leva sina liv. Skaffar jobb, åker o shoppar, gnäller över småsaker. Skrattar åt löjliga saker, spelar jävla spel på fb som man får inbjudningar till stup i kvarten. Fattar ni inte? Världen fattas något stort. Är det bara jag som ser och känner det?

Vill bara skrika, gråta och gräva ner mig......Hade nog gjort det också om det inte just är så att jag faktiskt har andra barn som jag älskar över allt annat.

Igår gick jag runt...länge. Grät, hyperventilerade och trodde jag skulle dö där och då.
Idag mådde jag bättre...trodde jag. Tills jag blev ensam kvar här hemma. Då bröt jag ihop igen. För det är just det...Jag känner mig så jävla ensam med och i min sorg. Betydelselös...som en liten fläck som inte syns.

Var är Nilla? Känner inte igen mig...........

Wilda älskade lilla prinsessa. Gör mig hel igen <3

Ensam

Känner mig så jävla ensam.............................

Vara stark

Fick höra en kommentar från en av Wildas "extramammor" som etsat sig fast. " Du ska alltid vara så jävla stark"- Ja, så är det nog. Jag ska alltid försöka vara så fruktansvärt stark...Varför? Jo för att mitt liv har varit hårt och det tog lång tid för mig att hitta mig själv och stå upp för mig själv och barnen. Släpper jag det och tillåter mig vara "svag" så är jag rädd att jag ska tappa fotfästet helt.
Men har insett att det är det som kommer hända om jag inte låter mitt förstånd lyssna på min kropp.

Därför kommer jag nu skaffa hjälp....Alla frågar om jag inte pratar med någon. Det har alla frågat sedan Wilda föddes. Nej-Det har jag inte gjort. "Jag klarar det själv" har jag sagt. Och det har jag gjort. Tillsammans med älskling. Men nu måste vi inse att vi delar samma sorg. Samma förlust. Att vi är olika och sörjer olika. Vi kan inte hjälpa varandra fullt ut. Vi kan gråta, prata, älta och ge varandra all kärlek i världen. Men vi klarar inte oss ur detta ensamma. Vi har ju inte bara vår egen sorg att ta hand om och bearbeta. Vi har barn som sörjer och som vi ska hjälpa och trösta och finnas tillhands för.

Så imorgon ska jag se till att få hjälp...Ett stort beslut från någon som vill ha full kontroll själv. Men alla vill ju inte mig illa.....Det är jobbigt att släppa någon in på livet och öppna sig så för när man varit med om det jag varit med om. Men nu gör jag det.....<3

Vara stark

Idag är en sådan dag

Tungt är det. Gör ont i vaje del av kroppen. Saknar henne så.....

Försöker verkligen fungera. För det måste jag ju. Både för min egen skull men även för barnen.
Igår var vi då tvugna att ta oss till arbetsförmedlingen. "Arbetssökande med förhinder" är den kategorin vi tillhör. Ja, ett väldigt stort hinder. Vi fattas något. Något väldigt stort.

Ett av våra fina barn mår inte alls bra. Han saknar Wilda så mycket att han får stora ångestatacker och inte kan vara i skolan. Som tur är så har vi ett bra samarbete med skolan och ska ha möte i veckan om hur vi alla ska kunna göra det lättare och det bästa för honom. Även Bup är inkopplat. Så glad att det finns så många som verkligen vill det bästa och gör det bästa för att hjälpa till i situationen.
Dem väger upp de två energitjuvar som gör allt för att sänka oss ännu längre ner.

Idag blir en lugn dag. Ska upp till graven och rensa bort blommorna som vissnat.
En annan sak är att vi kommit på hur vi ska göra för att ha råd med den sten vi vill ha. Svärmor har lovat att hjälpa till lite också. Så nu ska lillstumpan få en fin sten som ingen annan har <3

Jag och barnen vet sanningen

Sömnlösa nätter fortsätter. Saknar Wilda obeskrivligt mycket. Men får inte tid att sakna eller sörja.

Orkar inte detta. Det jag, älskling och barnen går igenom önskar jag ingen. Jag trakasseras nu även på fb av mitt förflutna och dess sk "vänner". Vänner som inte känner mig eller ens träffat mig........
Det sprids otroliga lögner och alla i min närhet är drabbade.

Tycker synd om barnen som får läsa allt detta och även dem blir ledsna och frustrerade över lögnerna som sprids.
Iallafall så vet vi sanningen. Barnen och jag....och soc...och alla vänner och övrig släkt som även dem blivit trakasserade.Och skolor etc.....Det räcker. Men det gör ändå ont.....

Hade jag kunnat hade jag tagit min familj och flyttat långt bort. Men kan ju inte flytta från lilla Wilda.

Vill bara få lugn och ro. För min egen skull men mest för barnens. Stackars älskade barn. Som om dem inte redan går igenom tillräckligt.

Inte den gravsten vi vill ha

Vi har inte råd....Känns jättehemskt :`(

Vet att Wildis inte bryr sig men VI gör. Det är ju vi som ska gå till denna stenen som ska påminna om vår prinsessa........

Blir det någonsin lättare?

Känns som tiden stannat trots att dagarna går. Tre veckor har snart gått sedan vår egen Ängel somnade in. Smärtan är om möjligt större än just då. Beror kanske på att man börjar förstå på riktigt att hon faktiskt inte finns kvar. Att det inte är en enda lång mardröm. Det är verklighet...Vår verklighet.

Finns stunder då man faktiskt kan skratta.Dagar som känns bättre än andra. Men det är så tomt. Jag ska inte bara hantera min egen smärta utan även barnens.

Dessutom är det fortfarande en kamp att klara sig igenom dagarna då min exmake vägrar lämna oss ifred. Jag är trött, utmattad och vill bara få sörja. Men det går inte.....Han slår till när jag är som svagast. Tror att han ska lyckas. Kommer inte låta honom lyckas. Aldrig någonsin för barnens skull.

Imorgon ska vi iväg till en stenhuggare för att se om dem kan göra den sten vi skissat. Gissar att stenen kommer att kosta runt 40000. Var sjutton får man dem pengarna ifrån?Var ju inte så att vi hade någon försäkring till Wilda eftersom ingen ville försäkra henne. Självklart vill vi ha en sten som är lika unik som Wilda. En sten som vi ska gå till och minnas vår lilla prinsessa. Det är viktigt för oss.

Fakturan från begravningsbyrån kom oxå idag. Känns så fel att betala för att ha begravt sin dotter. Men hon fick en fin och värdig begravning. Det var det absolut viktigaste.........För jag kan ju inte få henne tillbaka

Sömnlösa nätter

Kan verkligen inte sova på nätterna. Lägger mig i Wildas rum och bara väntar på något tecken eller känsla av att Wilda har det bra....

Ni kanske tror att vi låser in oss och totalt krashat ihop. Så är det såklart inte. Vi har ju ett antal barn att ta hand om och fungera med och för. Dem lyser verkligen upp tillvaron.

Jag och Älskling var på ett toppenhotell i Falkenberg i helgen. Vi bara tog det lugnt, pratade och jag grät några skvättar. Benjamin och Miliam skulle varit hos sin pappa. Men tyvärr fick dem inte komma dit...Så dem var hos sin mormor och morfar ett dygn. Bilbingo stod det på schemat och vad händer?! Benjamin vinner en pott på 20300 :D. Så nu har han äntligen beställt en monsterdator som han tjatat om så länge.

En annan sak som blivit klar efter nio års kämpande är att jag förra v fick domslutet. Jag har nu ensam vårdnad om Benjamin,Miliam och Felicia. Så skönt att det äntligen är över.

Varje dag jag vaknar

Så är allt tyngre. Saknaden är tyngre. Smärtan är tyngre. Alla tankar är tyngre.
Jag får aldrig pussa på min prinsessa mer. Hur ska jag klara det? Hur ska jag orka ta mig igenom detta helvete?
Försöker verkligen fokusera på mina andra älsklingar. Vet ärligt inte hur jag skulle klara det utan dem. Men smärtan är lika stor för det. Eller kanske just därför.
Hur ska jag orka börja jobba igen? Leva ett normalt liv igen? Det vill jag ju inte. Jag vill ha mitt galna onormala liv tillbaka. Vill höra larmen på nätterna. Ligga med mobilen i handen. Vill dra upp mediciner, sondmata och ge syrgas. Vill se min älskade lilla sessa rocka loss och leka pussleken...Jag vill! Jag vägrar detta.

Har lärt mig att allt går om man vill. Men då vill jag ha tillbaka min Wilda........

Wildas begravning

En underbart fin begravning men så otroligt smärtsamt......

Pussa Wilda för sista gången

Nu ska vi iväg och pussa på vår ögonsten för sista gången.......

VILL INTE! Vill såklart pussa på henne. Men ALLTID!

Wilda flyttar hemifrån

Ja...och inte långt bort alls. Och jag kommer gå dit och hälsa på varje dag och hjälpa till att fixa och hålla fint. Precis så som mammor gör.

Wilda flyttar bara hemifrån.....inte mer än så

Handbok i sorgearbete

Tänk om det funnits det....Hade nog varit en storsäljare-om det fungerat så vill säga.

När jag där vid sjukhussängen insåg att Wilda var borta. När alla siffror på monitorn stod på noll och gjort det länge. Då bad jag Wilda om förlåtelse för att jag inte var där, om och om igen och pussade på hennes fortfarande varma underbara kinder.
Min nästa tanke var att någon av oss, jag eller Jesper, måste följa med henne. Hon kan ju inte vara ensam tyckte jag. Självklart tog förståndet över. Men vilka konstiga tankar man får. Fast jag tyckte inte det var så konstigt just då i det ögonblicket.

Läst en del bloggar som mammor som förlorat sina barn skrivit....för att se hur dem hanterat sin sorg. (Skrämmande hur många barn som faktiskt somnar in alldeles för tidigt). Förstått att det blir lättare att hantera smärtan med tiden. Men just nu kan jag inte förstå HUR!

Känns som att om jag skrattar så sviker jag Wilda. Men om jag inte skrattar och försöker ta vara på de små stunderna i vardagen som faktiskt, trots allt, ger mig glädje så sviker jag de andra barnen. Om jag äter så känns det som jag sviker Wilda. Hon kan ju inte äta. Men tvingar i mig iallafall ett mål mat om dagen för att ens orka sörja och ta vara på de små stunderna av glädje. Och de stunderna av glädje står mina andra barn för. Dessa underbara, fantastiska barn som jag älskar så otroligt. Men jag älskar ju Wilda lika mycket. Och hon är borta. Jag känner inte hennes närhet. Ska man inte göra det? Hur mycket jag än försöker känna efter så är hon inte här.

Vill inte detta. Går inte med på detta. Wilda ska vara här.

Kommer ihåg att jag för lite mer än ett år sedan skrev i bloggen att jag nog även skulle känna lättnad den dagen Wilda lämnat oss.För då skulle vi slippa ha döden hängandes efter oss hela tiden. INTE SANT! Ingen lättnad alls. Har hellre döden asandes efter mig livet igenom än går igenom detta.

Tänk om något av de andra barnen blir sjukt. Eller är med om en olycka. Hur sjutton skulle jag klara det?
Låsa in dem hela bunten skulle jag gjort.
Det går ju såklart inte. Men överösa dem med kärlek och ta vara på varje dag kan jag....men inte till fullo nu.

Det är nu jag skulle vilja ha en sorgmanual. Som talade om för mig hur jag ska tänka och känna. Som talade om när jag sakta kan klättra mig upp från detta svarta hål.
Jag VILL tänka på allt det fina. Och det gör jag...men jag vill tänka BARA på det fina. Slippa denna fruktansvärda smärta och tomhet. För trots att jag har en stooor underbar familj så känner jag mig tom. Spelar ingen roll hur många barn man har. Inget av barnen kan ersätta den andre. Jag behöver dem allihop. Alla mina sju barn- Mina ögonstenar.

"Wilda har det bättre nu"

Får vi höra ofta...som en inmatad replig liksom "beklagar sorgen"
Det är ingen som kan veta det.....Är övertygad om att Wilda har det bra-Men bättre? Klart hon har det bättre än de sex dygn hon låg på sjukhuset nu med trasig tarm. Men nu skulle hon äntligen få leva smärtfritt då det har varit tarmen som varit det stora problemet hela tiden. Men istället för att operera henne direkt eller iallafall tidigare så fick hon denna gången ligga i sex dygn. Sex dygn utan mat. med dränage, morfin och en hel del andra mediciner. Bakterierna spred sig även till blodet. Men gjorde dem någonting då? Nej....I sex dygn fick hon ligga. Jag hatar mig själv för att jag lyssnade på läkarna och litade på dem.
Ingen förstår varför hon dog som hon gjorde. Inte ens läkaren....

Ja vår prinsessa har det bra nu. Hon kommer fortsätta sprida glädje och kärlek runt om sig.....Och en dag möts vi igen.

Jag vill ha tillbaka min prinsessa!

Saknar henne så....
Imorgon är begravningen och det gör så ont att det är då som är sista gången vi får se och röra henne. Sista gången vi får pussa och kela henne. Vill inte!

Dagarna går. Vet inte hur men dem gör det. Smärtan är olidlig och jag vet inte hur jag ska klara mig igenom det. Har ju många fina barn som jag måste fungera för. Och då måste jag stänga av alla känslor ibland.

Vill inte ha ett normalt liv. Vill ha tillbaka min Wilda....underbaraste, finaste Wilda

Från världens finaste assistenter

Wilda hade världens bästa assistenter-Som vi valde kalla extramammor och extrapappa. Dem tog till sig Wilda och gav henne massor med kärlek. Dem fick också tonvis med kärlek tillbaka <3

Hennes uppdrag var slutfört

Tack alla för fina uppmuntrande ord...Men som Lisbeth skriver så tar det inte bort de skuldkänslor vi har. Tror även det är viktigt att vi får ur oss dessa känslor och bearbeta dem.

Har alltid varit övertygad om att allt har en mening. Och det tror jag fortfarande. Även om det gör fruktansvärt ont...
Wilda hade ett uppdrag här hos oss. Och det uppdraget var nu slutfört.

Men varför är det dem finaste själarna som rycks bort? Wilda har aldrig någonsin skadat någon på något sätt. Hon bara existerade och spred sin kärlek till så många. Byggde bo i mångas hjärtan.....

Nu fattas vi något. Något väldigt stort. Men lovar min älskade prinsessa att vi är bättre människor och kommer leva som hon lärt oss.