Tänk om det funnits det....Hade nog varit en storsäljare-om det fungerat så vill säga.
När jag där vid sjukhussängen insåg att Wilda var borta. När alla siffror på monitorn stod på noll och gjort det länge. Då bad jag Wilda om förlåtelse för att jag inte var där, om och om igen och pussade på hennes fortfarande varma underbara kinder.
Min nästa tanke var att någon av oss, jag eller Jesper, måste följa med henne. Hon kan ju inte vara ensam tyckte jag. Självklart tog förståndet över. Men vilka konstiga tankar man får. Fast jag tyckte inte det var så konstigt just då i det ögonblicket.
Läst en del bloggar som mammor som förlorat sina barn skrivit....för att se hur dem hanterat sin sorg. (Skrämmande hur många barn som faktiskt somnar in alldeles för tidigt). Förstått att det blir lättare att hantera smärtan med tiden. Men just nu kan jag inte förstå HUR!
Känns som att om jag skrattar så sviker jag Wilda. Men om jag inte skrattar och försöker ta vara på de små stunderna i vardagen som faktiskt, trots allt, ger mig glädje så sviker jag de andra barnen. Om jag äter så känns det som jag sviker Wilda. Hon kan ju inte äta. Men tvingar i mig iallafall ett mål mat om dagen för att ens orka sörja och ta vara på de små stunderna av glädje. Och de stunderna av glädje står mina andra barn för. Dessa underbara, fantastiska barn som jag älskar så otroligt. Men jag älskar ju Wilda lika mycket. Och hon är borta. Jag känner inte hennes närhet. Ska man inte göra det? Hur mycket jag än försöker känna efter så är hon inte här.
Vill inte detta. Går inte med på detta. Wilda ska vara här.
Kommer ihåg att jag för lite mer än ett år sedan skrev i bloggen att jag nog även skulle känna lättnad den dagen Wilda lämnat oss.För då skulle vi slippa ha döden hängandes efter oss hela tiden. INTE SANT! Ingen lättnad alls. Har hellre döden asandes efter mig livet igenom än går igenom detta.
Tänk om något av de andra barnen blir sjukt. Eller är med om en olycka. Hur sjutton skulle jag klara det?
Låsa in dem hela bunten skulle jag gjort.
Det går ju såklart inte. Men överösa dem med kärlek och ta vara på varje dag kan jag....men inte till fullo nu.
Det är nu jag skulle vilja ha en sorgmanual. Som talade om för mig hur jag ska tänka och känna. Som talade om när jag sakta kan klättra mig upp från detta svarta hål.
Jag VILL tänka på allt det fina. Och det gör jag...men jag vill tänka BARA på det fina. Slippa denna fruktansvärda smärta och tomhet. För trots att jag har en stooor underbar familj så känner jag mig tom. Spelar ingen roll hur många barn man har. Inget av barnen kan ersätta den andre. Jag behöver dem allihop. Alla mina sju barn- Mina ögonstenar.
Jag har följt er i din blogg länge, och vill verkligen beklaga sorgen. Jag förlorade själv min son i plötslig spädbarns död för snart ett år sedan. Allas sorg är olika, men för mig finns sorgen kvar där lika mycket som innan men man lär sig hantera den på ett annat sätt. För mig är det som en berg och dalbana det kan gå bra ett tag och allt flyter på men plötsligt kan det hända något eller man bara helt enkelt mår jätte dåligt vissa dagar. Till en början trodde jag aldrig att livet skulle gå vidare, men det gör det sakta men säkert. Kram!
SvaraRaderaOj vilken smärta, den känns rakt igenom dina ord, så att jag själv får tårar i ögonen. Att det blir lättare att leva med sorgen framöver gör det ju inte lättare nu. Det finns inget som kan göra det lättare nu, tårarna måste gråtas, sorgen måste kännas. Varje sorg har en förlorat glädje till orsak har någon klok människa sagt. Du sörjer så starkt för att du har älskat så starkt - och för att du har den förmågan att sörja. Vi människor är skapade för att kunna genomleva sorg, någonstans vet våra själar och våra kroppar hur vi ska göra, om vi inte tvingar dem in i en mall av: det här får man känna eller inte känna. Passa på att andas lite under de små stunder där livet känns, där du känner igen något som förut var en del av vardagen, där du hittar ett leende på ditt ansikte, eller ansatsen till ett skratt i din strupe. Tänk att Wilda behöver höra ditt skratt där hon är, alldeles runt hörnet, ett litet steg åt sidan.
SvaraRaderaNej, du kanske inte kan känna henne, att hon finns där är sånt som vi får tro på utan att känna det - jag tror på det i alla fall.
Men längst därinne i dig kommer hon alltid att finnas, oavsett om du kan känna det eller inte. Hennes röst finns där, lukten av hennes hud, mjukheten av hennes har. Minnena är kanske inte tillgängliga, men din kropp har sparat dem. Lita på det.
Tänker på er, ber för er - särskilt imorgon - och gråter några tårar för er, trots att er sorg inte är min sorg, men jag försöker att känna med er såhär tvärs genom cyberrymden.
Det är det vackraste barnen som dör
SvaraRaderade som ingen ondska berört
de som är mjukare än andra,
kärleksfullare.
Det är de vackraste barnen som dör
läggs i jord istället för armar
och ljuset från just deras ögon
slocknar.
Det är de vackraste barnen som dör
medan hjärtan gråter
förbittrade, stela,
livsberövade.
Oförtjänta kom de
välsignade gick de,
de vackraste barnen som dör.
Sov Gott Lilla Wilda
(dikten hittad på intrnet,som skriven till Wilda)
Din sorg är DIN! Sörj så som vill och gör - det behövs inga handböcker. Att känna som du gör låter alldeles logiskt. Har själv varit sjukt orolig i alla år för att förlora mina barn - de är nu 26 o 23 - skräcken finns fortfarande o så kommer det att förbli. En tanke jag känner igen av det du skriver är att barnet inte kan vara ensamt! Exakt så har jag tänkt mig om det hade blivit aktuellt - du är inte märklig på något vis. Bara mänsklig!
SvaraRaderaKram på dig!
Eva i Lund
"Efter sorgen kommer saknaden" så sa en bekant åt mej när vi pratade hur det är att inte ha en pappa mer. Och hon hade rätt. När den värsta sorgen är över så tar saknaden över. åtminstone var det så för mej. men alla sörjer på olika sätt, och ibland tar det längre tid medan andra blir tillfreds med det fortare. finns inget rätt eller fel. Kram från Finland
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaHalkade in på din blogg. Läste och lider med er! Det finns en handbok i sorgbearbetning! http://www.smakprov.se/bok/9789197479608
Det är ett underbart sätt att bearbeta sorg på! Jag har själv prövat. Ta hand om er.