Fick höra en kommentar från en av Wildas "extramammor" som etsat sig fast. " Du ska alltid vara så jävla stark"- Ja, så är det nog. Jag ska alltid försöka vara så fruktansvärt stark...Varför? Jo för att mitt liv har varit hårt och det tog lång tid för mig att hitta mig själv och stå upp för mig själv och barnen. Släpper jag det och tillåter mig vara "svag" så är jag rädd att jag ska tappa fotfästet helt.
Men har insett att det är det som kommer hända om jag inte låter mitt förstånd lyssna på min kropp.
Därför kommer jag nu skaffa hjälp....Alla frågar om jag inte pratar med någon. Det har alla frågat sedan Wilda föddes. Nej-Det har jag inte gjort. "Jag klarar det själv" har jag sagt. Och det har jag gjort. Tillsammans med älskling. Men nu måste vi inse att vi delar samma sorg. Samma förlust. Att vi är olika och sörjer olika. Vi kan inte hjälpa varandra fullt ut. Vi kan gråta, prata, älta och ge varandra all kärlek i världen. Men vi klarar inte oss ur detta ensamma. Vi har ju inte bara vår egen sorg att ta hand om och bearbeta. Vi har barn som sörjer och som vi ska hjälpa och trösta och finnas tillhands för.
Så imorgon ska jag se till att få hjälp...Ett stort beslut från någon som vill ha full kontroll själv. Men alla vill ju inte mig illa.....Det är jobbigt att släppa någon in på livet och öppna sig så för när man varit med om det jag varit med om. Men nu gör jag det.....<3
Det var klokt av dig! Livet kommer till en gräns då man måste våga släppa taget och ge efter. Då är det tur att det finns hjälp att få, någon med professionella öron som lyssnar o tolkar signaler man kanske missar själv!
SvaraRaderaÖnskar dig verkligen all lycka till o hoppas du får en god lyssnare till hjälp!
Eva i Lund
Jag tycker det låter väldigt sunt att ta hjälp. För nej, en sån här situation reder man inte själv. Hoppas ni får kontakt med en bra psykolog. Och att det finns hjälp även för barnen. Ni kan väl komma upp här? Jag lyssnar så gärna på allt, hur ni mår å känner och hur sista tiden var. Stor kram på er!!!
SvaraRaderaMycket klokt val att ta hjälp. Alla har vi en gräns och när den är nådd finns inget inget mer. Jag har varit i liknande situation..ensam mamma med sjukt barn, fixat allt alltid, varit stark osv osv men väldigt ensam i det som skett.Man kan prata med vänner och familj men det blir inte på samma sätt som om man tar till proffesionell hjälp. Att få lägga det jobbiga åtsidan det fixar inte vänner eller anhöriga åt en hur mycket man pratar. Kan säga det var en lättnad att få tömma ur sig bokstavligen alla år man varit stark. Att få vara liten för en gång skull vilket inte är ett nederlag alls snarare tvärtom helt mänskligt. Att få gråta, tycka synd om sig själv som pallat så mycket osv. Det var som att lasta av flera ton från ett flak. Just detta med att säga att fytusan så jobbigt det har varit utan att få dåligt samvete för det för man är faktiskt bara människa. Det är skit svårt att just släppa taget men ack så himmla skönt när man väl tagit steget till det. Tror faktiskt alla borde nån gång i livet tömma bagaget och få in nya krafter...för de tär ju så att våra celler minns precis allt. En dag tar det slut med utrymme bara. hoppas du hittar någon du kan känna förtroende för för det är ju viktigt. Men det brukar vara goa människor som jobbar med just detta. Jag fick sist här enorm hjälp av kommunens anhörigstödjare då min dotter blev illa sjuk igen som "ung vuxen". Enormt skönt att få prata av sig och lite få tillåtelsen till att känna och tycka att det är skit jobbigt och att få tillåtelsen att ta hand om sig själv vilket man ofta glömmer helt då någon nära anhörig blir sjuk eller det händer saker. Önskar dig all lycka att du får lätta ditt bagage lite och fylla på med annat. Kramisar!!!
SvaraRadera